Winehouse: En serie om Amy och Duffy.
Det var en gång två flickor, olika som få
fast de var Engelska soulsångerskor båda två.
En var ljus och blond och fin.
Den andra var svarthårig och åt kokain
De var olika i humöret som en bipolär.
En var gullig och en var till besvär
Egentligen sysslade de med samma grej,
alltså sjöng sextiotalslåtar och var en snygg tjej.
Först tyckte alla om Amy – hon var så kittlande politiskt inkorrekt.
Men sen blev hon så freakad att hälften hade räckt.
Alla som sa att hon var psyko fick vatten på sin kvarn.
Hon var som ett för gammalt emobarn.
Ingen gillar en ledsen tjej, det är sant men trist
Det är därför det är så populärt att vara Folkpartist.
Man vill ge henne läxor, privatisera hennes bostad
Och sen ligga med henne när hon har blivit glad.
Amy hade faktiskt kunnat vara gullig istället.
Man kan inte ha denna smärta mitt i samhället.
Hon var svag på ett sätt som ingen orkar med.
Man vill att hon ska sluta ringa och lämna en ifred.
Därför var det så bra att Duffy gav ut sin musik.
Hon sjöng likadant men var inget freak.
Hon hade likadant smink, men var en bättre person.
Hon var helt enkelt Amy i en renare version.
Duffy gjorde jättebra låtar, de kunde man sätta på
på jobbet om man jobbade på reklambyrå,
i sin I-pod när man köpte bostadsrätt,
eller på parmiddagen när man serverade efterrätt.
Man kunde lyssna när man powerwalkade för att bli smal,
när man softade på kontoret efter att ha avskedat personal,
på en myskväll med tjejen och tända ljus,
eller när man letade på blocket efter Höganäskrus.
Duffy var som ett brev från nån man ville höra av.
Amy var som ett inkassokrav.
Efter applådderna sa Duffy tack.
Amy var inte ens där, hon var och köpte tjack.
Det är inte konstigt att man föredrar en tjej som mår bra,
det får man lära sig redan i Psykologi A!
Undermedvetet föredrar man framtida barn som är glada.
Det handlar om biologi och… yada yada
Så tänk nu noga på …om
Vem av de två du vill vara som.
Välj själv: Joyeux ou triste?
Med vänlig hälsning Liv Strömquist!
